Idag har jag varit här i en hel månad. Sjukt vad tiden går fort alltså! 1/4 av skolan avklarad och ca 3,5 månader kvar innan jag befinner mig på svensk mark igen. Om man nu väljer att se det så. Jag har ju dock en förmåga att aldrig njuta av det jag har just nu, utan måste alltid ha något att se fram emot. Konstigt kan man tycka, men så funkar jag.

Hur går det då? Är det stora landet i väst som jag hade väntat mig?

Både ja och nej på den sista frågan. Människorna i North Carolina är inte på långa vägar så överviktiga som jag hade förväntat mig. Å andra sidan är detta östkusten (även om de väljer att kalla sig för "södern") och det hade man ju läst om, att de stora problemen är i inlandet. Människorna är dock precis lika framåt, öppna och glada som jag hade väntat mig. Fördomen om att amerikaner ej reser stämmer ganska bra (Alltså ej en fördom). De flesta har aldrig rest utanför landet, många har inte ens varit utanför sin delstat. Många har inte ens ett pass. Detta kan låta väldigt märkligt i våra öron, vi svennar som har klippkort till Turkiet och Thailand. Den största sanningen är självklart maten. Varför denna fettskräck? När ska de inse var problemet ligger? Jag tycker det är otäckt att de serverar det de faktiskt serverar på college. Många ungdomar är hemifrån för första gången och bosätter sig på ett ställe där maten "ingår". Hur lätt är det att stå emot alla kakor, glass, pizza, strips, burgare, bullar o.s.v.? Man måste ju passa på så att säga. Hmm, talar jag av egen erfarenhet här nu eller? Men självklart lockar stripsen mer än den överkokta broccolin. Det är ju inte konstigt om de tar med sig de matvanor de skapade på college vidare till framtiden. På college är de fortfarande unga och lägger kanske inte på sig särskilt lätt, men vänta tio år och vi vet alla hur det kan se ut.

Efter en månad har man börjat känna folk ordentligt och de man från början gillade kanske man inte gillar lika mkt längre. Jag har dock lärt mig av tidigare misstag i mitt liv och inte blivit bästis med bara en person. Tänker då särskilt på Gran Canaria haha... Jag vet vem man kan lita på, ehm ja hmm vilken nationalitet hade de nu igen..? (svensk) och jag vet att de flesta bara är intresserade av sitt eget bästa. Jag har iaf ett härligt gäng att umgås med och jag trivs bra med det!

Jag har inte fullt kommit in i det amerikanska skolsystemet ännu, men jobbar så gott jag kan på det. COM-kursen är betydligt lättare att prata i än ex. OB-kursen. Kanske är det där lite av sömnstressen ligger, att jag känner press på mig att prestera i den kursen. Jag vet inte, men jag hoppas och tror att jag kommer göra framsteg där med.

När det kommer till språket kan jag säga som så att min engelska var betydligt sämre än jag faktiskt trodde. Visst förstår jag i stort sett allt, men att uttrycka sig på engelska och att hitta sig själv i det är en helt annan sak. Jag vill ju gärna att det ska låta perfekt med och det hämmar ju en desto mer. Men efter denna månaden kan jag iaf säga att det känns som jag gjort stora framsteg, det går snabbare att prata och jag tänker inte lika mkt på hur jag låter.

Det där rosa molnet har sakta svävat iväg i takt med att vardagen har infunnit sig, men jag trivs bra och är fortfarande otroligt glad över att jag vågade!



En av mina goa vänner!