På mitt sista flyg tillbaka till Wilmy från New York efter spring break fick jag självklart en plats bredvid världens tjötigaste och mest nyfikna gubbe. I USA har man en tendens till att vilja lära känna sin plankamrat och det passar kanske inte riktigt svennen med hög integritet och som gärna håller sig för sig själv i sådana typer av situationer. Men det var ju iaf ett bra sätt att öva upp engelskan som försvann under de där tio dagarna.

Gubben hade varit på Aruba med sin fru för elfte eller fjortonde gången på lika många år. Han kom ursprungligen från New Jersey, där jag och Agust alltså bodde de första sju nätterna under vår vistelse, men flyttade ner till North Carolina när han pensionerades för att det var billigare här (lägre skatter på husen) och bättre klimat. Frugan hade jobbat statligt och fick en riktigt fin pension, själv hade han jobbat med cement hela sitt arbetsföra liv (ca 46 år om jag inte minns fel). Han hade en kärlek till gamla bilar och har ett par stycken gamla dyrgripar i garaget som han ibland hyr ut till filminspelningar. (Wilmington har den största studion i USA efter Hollywood.) Nu bodde de i ett av de där inhägnade områdena och det kostade ju en del och där fick bara vissa människor bo. Hans barn bodde kvar i New York området, hans frus barn likaså men de kommer ner ibland och det passar ju så bra att bo så nära stranden då. Han talar bara engelska men önskar att han även kunde tala spanska, men eftersom det enda stället han åker på semester till är Aruba där man kan tala engelska verkade det inte stå särskilt högt på listan. Fler än en gång betonade han att hans fru hade jobbat statligt och fick en bra pension. Hans morföräldrar kom från Sicilien, men själv har han aldrig varit i Europa.

Intressant? Precis vad jag kände medan jag hoppades på att flygresan skulle vara över snart.

Det slutade ju inte där utan jag fick snällt berätta om mig själv också. Att jag hade varit på spring break i NYC med min pojkvän som kom och hälsade på. Att jag var här på utbytestermin och läser HRM. Att jag jobbar extra som konsultchefsassistent och att det är rekrytering jag är mest intresserad av och hoppas kunna jobba med i framtiden. Att jag har rest en del tidigare. Att jag skrotade min egna bil förra året men att vi delar på Agusts bil, samt att han har en servicebil. Att Agust jobbar som servicetekniker för hissar. NEJ, Agust ska inte plugga mer. Ja, jag har syskon. Syrran har två barn. Nej, syrran är INTE gift. NEJ, jag tror inte att de ska gifta sig snart. Nej, hon pluggar inte och ska nog inte heller. Jag är uppvuxen med båda mina föräldrar i ett hus ja. En stund blev det halvt obekvämt när han uppfattade det som att jag fortf bodde hemma och att det nog kommer att bli en omställning när jag nu bott själv här (öhh inte själv va?) och sen ska flytta hem igen. Men sen förklarade jag att vi bor i en lägenhet, fast i ett hus. Ja, jag cyklar eller går oftast till skolan hemma. Nej, vi betalar inte för utbildning i Sverige. Ja, bensin är dyrt. Ja, mina föräldrar är rika. Eller va?! Vänta lite nu, NEJ, vi är inte rika men vi vet hur man prioriterar sina pengar och jag har själv jobbat sen jag var 15 år.

Puh.

Han kunde dessutom med att på ett ganska otrevligt sätt fråga varför jag hade varit i Thailand. Ja, du kära gubbe - VARFÖR HAR DU VARIT PÅ ARUBA? När jag berättade att jag har varit i Turkiet fem ggr blev han ännu mer chockad trots att han själv har besökt ett och samma resmål sjukt många ggr. Nej, dit skulle han aldrig vilja åka till.

Behöver jag säga att jag kände mig ganska förnärmad och dömd? Jag blev nästan lite sur och försökte snällt förklara pengadelen och giftemålsdelen, men jag tvivlar på att han förstod det.

Låt mig vara!


(Bild lånad från http://ellinkulovainio.blogg.se)

Ps. Eter 1 tim och 15 min hittade jag det andra dokumentet till mitt paper!

Nu blev ni rädda va? Det är inte jag som har haft polisbekymmer, det är stackars Rob som häromdagen lånade en av amerikanskornas cykel och gav sig ut på en tur. Han blev då stoppad av en polis som trodde att han hade stulit någons cykel eftersom det var tydligt att det var en cykel modell tjej. Han fick förklara var han kom ifrån och vems cykeln var och sedan kollade polisen upp numret som cykeln är registrerad i. Herregud. Är detta inte ett tecken på att de har för många poliser här omkring så säg?

Ett ytterligare tecken på det är att polisen gömmer sig i buskage och småvägar för att fånga bilister som åker förbi en halv mile per hour för fort.

Visst, det är jättebra att de har många poliser här och detta inläget kom ju lägligt med tanke på den diskussion som pågår om svenska polisen just nu.

I början av terminen ville en av aussie tjejerna låna mitt leg för att kunna dricka på krogen då hon ännu ej hade fyllt 21 år. Jag som tycker det är sjukt svårt att säga nej ibland och göra folk besvikna fick fundera ett tag innan jag "vågade" säga nej med motiveringen att det inte skulle kännas rätt och att jag inte var bekväm med det. Dels var det precis så jag kände och jag tänkte även på hur smidigt det hade varit om hon hade supit bort mitt körkort då jag hade planerat att köra bil fler ggr här borta. När jag själv desutom inte ser ut som jag gör på mitt foto där längre skulle jag tvivla på att de skulle tro att det var hon och vad hade hänt med mig som hade lånat ut mitt körkort till en minderårig om de kom på henne?

Hon hade sedan fiskat runt bland de andra svenskarna men fick samma svar där varpå hon hade blivit mer eller mindre sur och sagt saker som att hon inte förstår hur vi svenskar/européer kan vara så uptight, laglydiga och mesiga typ. Jag minns inte ordagrant, men det var något sådant. Hade det varit tvärtom hade hon minsann ställt upp och hjälpt sina vänner.

Är det så? Är vi för laglydiga i Sverige? Kan man bli det? Jag tog iaf inte åt mig ett skit och nu som terminen har löpt på har jag bara blivit mer och mer stolt över att vara just en uptight svensk.

Jag trivs bra som det!

... hur icke-jämställt och efter detta landet är. Det här kommer antagligen att låta som petitesser men när vi var ute och åt i New York kom de VARENDA JÄKLA GÅNG fram till Agust med notan och trots att de såg att jag stoppade ner mitt kort där i eller skrev under kvittot kom de ändå VARENDA JÄKLA GÅNG fram till honom igen med växel eller kvittot eller vad det nu var. Hallå? Som kvinna förväntas du alltså inte betala för dig.

När vi checkade in på hotellet frågade han efter det efternamn bokningen var gjord i, vilket var mitt. Nähärå det fanns minsann ingen bokning i mitt namn, kunde det möjligen stå i någon annans efternamn? Ja det kunde det, NÄMLIGEN AGUSTS! Vi skulle betala med mitt kort och jag lämnar det, när vi sedan ska checka ut tre dagar senare får vi upp räkningen på rummet i AGUSTS NAMN. Mitt kort ska debiteras men de vill att Agust ska signera. Jag frågar då hur vi gör där eftersom det är mitt kort som ska debiteras, inte Agusts. Nämen det var inga problem, de skrev bara ut en ny räkning med mitt namn på. Hallå? Japp, som kvinna har du tydligen inte förmåga att betala för dig.

Jag har hängt upp mig på detta kan man säga.

Sedan har vi det här med att en betydande del av mödrar i det här landet inte arbetar. De förväntas vara hemma och ta hand om barnen på heltid. När jag har snokat runt på facebook har jag sett så sjukt många tjejer som skriver "Job-Stay at home mom". Jag är mkt väl medveten om att det är deras sjuka försäkringssystem som orsakar detta, och jag tycker det är så sorgligt. Att placera barnen på dagis kostar så mkt pengar att den större delen av den lön kvinnan skulle dra in till hushållet skulle gå till det och familjen anser då att det inte är värt det.

När jag säger att de är efter syftar jag till att mååånga fortfarande lever i den världen där man bor hemma tills man hittat sin blivande maka eller make och man skaffar absolut INTE barn innan man har gift sig. Och ja, att gifta sig är en självklarhet - man SKA gifta sig (och självklart står föräldrarna för hela kalaset). Jag förstår att detta kan ha med tro att göra och att det finns människor hemma som är av samma åsikter eller tro också men det känns som att de här borta dömer en om man inte lever så och den uppfattningen har jag aldrig fått hemma. För några veckor sedan kändes det som jag blev påhoppad från alla håll och kanter och jag ville bara skrika åt dem att det faktiskt finns en värld utanför USA och att det de gör eller tror på nödvändigtvis inte är det enda rätta.

Detta gäller förresten inte bara USA, ibland känns det som att jag och brittiskan jag bor med kommer från en annan värld! Det är liksom vi två mot alla de andra när det kommer till frågor som sådana.

Ni kan ju bara tänka er vad de tycker om mig; en 27-åring som fortfarande pluggar (Herregud, jag borde vara gift för längesen), har vart tillsammans med sin pojkvän i 3 år utan att ens vara förlovad eller ha bröllop i tankarna, bor ihop med honom, antagligen kommer skaffa barn innan giftemål och hur kunde jag ens med att åka ifrån honom under nästan fem månader? Haha!

Men tydligen är jag rik iaf, och det är ju viktigt att vara i det här landet.


(Bild lånad av http://frokennea.blogg.se)

Om man beställer en stor taxi med plats för sju personer, varför ringer de då tjugo minuter före de ska hämta upp oss och säger att det bara är en liten vanlig bil på väg? Att man dessutom kan med att säga att man inte hittar till campus och behöver direktioner är ju helt sjukt. Jag trodde det ingick i deras jobb. Nu blir vi tvungna att ta två bilar och betala 150 spänn extra. Idioter.

Vi ska alltså hämta upp bilen på flygplatsen och behöver ta oss dit, det är vad det handlar om.

Hörs på söndag kväll!

Tips 1. Köp inte ut till minderåriga i USA.
Tips 2. Om du mot förmodan ändå gör det, se då till att det inte hänger poliser utanför butiken.

Där försvann de Florida-pengarna...

OBS! Detta var ett aprilskämt!

Detta är en högst ovanlig syn på vår skola som tydligen är utsedd till den skola med flest vältränade och slimmade studenter på östkusten av Playboy..? Jag tror mkt väl det kan stämma, särskilt killarna är väldigt välbyggda. Men bilden ovan visar det vi alla tror om USA, eller hur?

Tove försöker ta en smakbit?

Som en del i en av mina kurser besökte jag alltså idag en kyrka. Inte vilken kyrka som helst heller, utan en multietnisk och multikulturell en där majoriteten av medlemmarna var svarta. Jag tycker det känns konstigt att referera till den som en "svart kyrka" men de jag gick till kyrkan kallade den själva för just det. Iaf så var det en helt fantastisk upplevelse och överhuvudtaget inte likt mina tidigare kyrkobesök. New Beginning Christian Church heter kyrkan och vi var kanske 10 vita där av flera hundra!

När vi kom dit möttes vi av flera finklädda värdar som tog emot oss och visade oss in i lokalen och till våra platser. Gospelkören var redan i full sång och det var bara att sjunga med till texten som visades på stora tv-skärmar på väggarna och dansa. Efter ett par sånger var det en dansuppvisning som följdes av att man skulle gå runt och hälsa god morgon till de andra runt omkring genom att kramas (!)

Gudstjänsten var allt annat än stel och tråkig, pastorn var så sjukt passionerad och engagerad att han stundtals fick sansa sig och hålla sig själv down. Han lyckades att väva in personliga historier i sin predikan och folket uppmuntrades flera ggr till att ropa ut sina känslor och det var inte tyst en sekund kan jag lova. Vid ett tillfälle föll pastorn även in i sång och jag trodde för ett ögonblick att det var Gnarls Barkley som stod på scenen. (Ja, det var en stor scen där pastorn stod samt orkestern.)

Gudstjänsten varvades med lite sång från gospelkören och inte en enda gång kändes det så obekvämt och stelt som jag tycker det känns på dop och liknande hemma. Jag vet att frikyrkorna säkert liknar denna kyrkan mer, men mina erfarenheter från Svenska Kyrkan är att det är stelt och obekvämt iaf.

Gudstjänsten avslutades med att man kunde gå fram till scenen om man behövde styrka och böner. Där stod det några människor som omfamnade de som gick fram och bad för dem. Låter kanske lite läskigt för oss som inte är troende, men det var otroligt känslosamt och många grät. Därefter hälsade pastorn och hans fru ett gäng nya medlemmar välkomna uppe på scenen och tackade för dagen och sedan var det bara att dansa sin väg ut ur kyrkan :) På väg ut tog många i hand och hälsade på en igen.

Det här var helt klart inte vad jag hade förväntat mig och jag är otroligt glad över att jag följde med dem dit och fick en ny upplevelse. Det gick ganska smidigt att skriva mitt paper, skönt att ha det gjort inför Spring Break då det ska in måndagen efter och jag är tillbaka söndag natt.

Jag får tacka COM-kursen som gjorde att jag gick dit, jag må dissa det mesta av innehållet men det här var iaf en höjdpunkt!

... definitivt varför alla är sjuka hela tiden! AMERIKANER TVÄTTAR INTE SINA HÄNDER EFTER TOALETTBESÖK! (Nu drar jag lite fint alla under samma kam här, men självklart finns det de som faktiskt gör det också.) Ett stort urk på det va? Det har jag tänkt på både här hemma i suiten och i restrooms i skolbyggnaderna. Sen ser jag även tendenser till att hosta rakt i sin hand. Bedrövligt är ordet!


(Bild lånad av http://jagochpyret.blogg.se)

Ps. Jag vågade mig på det sista försöket av quizzet och fick slutligen 24/30 vilket är 80%. Inte helt nöjd men ok.

Imorse gick följande mail ut till alla studenter och anställda på UNCW:

"To UNCW students, faculty and staff:

I am sorry to inform the campus community of the death this morning of UNCW student XXXXX XXXXX, 18. XXXXX, a freshman from Cary, N.C., was a member of Tau Kappa Epsilon fraternity and lived in an apartment off campus. Our thoughts are with XXXXX’s family, friends and fellow students as they mourn his loss.

Information regarding memorial services will be shared as it is made available by the family. A memorial book will be set up at the information desk in Fisher Student Center for the campus community to post acknowledgments and condolences. The University Counseling Center at 962-3746 is available as a resource to students who may need grief counseling services.

Chancellor Gary L. Miller"

De valde alltså att gå ut med den bortgångnes fullständiga namn (men jag valde att ta bort det här) vilket för oss svenskar kan te sig något märkligt. Visst, rykten sprids ju lätt och att gå ut med namn kanske kan förhindra det i viss mån. Men någon dödsorsak fick vi inte och spekulationerna är ju därför i full gång. Detta kändes iaf som en konstig start på helgen.

Vad tycker ni? Är vi för pryda med detta i Sverige?

 

Ibland undrar jag vad folk blir pepprade med för skit när de växer upp. Jag antar att det handlar om läkemedelsindustrin som vill tjäna en extra kosa, men jag kan inte låta bli att skratta inombords när folk springer till läkaren så fort de får en förkylning. Jag förstår att man går till läkaren om man är förkyld, har feber och rejält ont i halsen, det förstår jag för då har man med stor sannolikhet halsfluss. Dock botar du inte en simpel förkylning med antibiotika - Det är för guds skull ett virus som kommer tillbaka om några månader igen. Rätta mig om jag har fel, ssk-vänner :)?

Men både amerikanerna och aussies verkar vara av en annan åsikt där och de ger sig ju inte så till slut får man nästan bli förbannad på dem. Låt mig vara, jag tänker inte 1. betala massa pengar för att 2. äta mediciner som säkerligen gör mer onytta än nytta för att 3. försöka bota ett virus som du inte kan bota.

Jag vet att jag gnäller ganska mkt när jag är förkyld, men jag vet ju att det går över om några dagar - utan medicinering och under normala omständigheter håller det sig borta ett halvår.

Ytterligare en sak jag har lagt märke till här borta är att folk gärna vill komma med goda råd och tips på hur man ska göra för att friskna till. Jag vet att de bara vill väl men jag har vart med ett tag och tror jag vet bäst själv hur jag kurerar mig. Så tack, men nejtack.



(Bild lånad från http://linaholgerssons.blogg.se)

Tydligen är det helt sant - Man får alkoholen i en brun påse!

En sak jag mycket väl kan tänka mig att vänja mig vid är de trevliga hälsningsfraserna folk bjuder på här borta. Att bli hälsad på som sweetie eller darling när man drar sitt ID-kort i matsalen kan få t.o.m. den buttraste Anna att tina upp ett par grader. En av de härliga damerna i Wag sa även vid ett tillfälle att jag har en "sparkling personality". Samma dam tenderar också att läsa våra namn på korten och hälsa oss en trevlig dag följt av vårt namn. Väldans trevligt tycker jag!



(Bild lånad från www.coolmyspacecomments.com)

För att ge er en bild av hur amerikaner är ger jag er här tre exempel på situationer jag hittills har varit med om:

1. Min andra dag här var jag tvungen att ta en stelkramps booster, eftersom det var mer än 10 år sedan jag senast tog denna. När jag var på Studenthälsan pratade först sjuksköterskan massa med mig och när hon fick veta att jag kom från Sverige sa hon att hon har en kollega som har en dotter som har bott i Sverige och att denna kollegan älskar Sverige. Efter jag hade tagit sprutan var jag tvungen att sitta ner i ett väntrum i ca 20 min, därefter fick jag lämna studenthälsan. Jag fattade inte riktigt varför, skulle jag få eventuella biverkningar eller vad? När jag sitter där och "vilar" kommer det fram en okänd kvinna till mig som visade sig vara den här kollegan till ssk som älskade Sverige. Hon berättade om sina upplevelser av Sverige och att hon hoppades på att dottern en dag flyttar tillbaka dit. Nu bodde hon visst i Frankrike tillsammans med sin svenska man. När hon hade tjötat färdigt kommer ssk tillbaka och sätter sig ner och pratar hon med haha. Hon ville bekräfta allt bra hon hört om Sverige såsom betald föräldraledighet och sjukförsäkring o.s.v. De där 20 min gick ganska snabbt...

2. Den gången jag fick följa med Tove och Edith med deras host family till gallerian satt jag och väntade på att vi alla skulle mötas igen. Jag hade min höstjacka och en av de turkiska sjalarna på mig och helt plötsligt stannar en man upp när han går förbi och ger mig komplimanger för just sjalen. Haha...

3. Igår fm när jag var i gymmet och hängde in min jacka i ett skåp i omklädningsrummet börjar en yngre kvinnlig professor prata med mig bara sådär. Hon hade vart och joggat på stranden och berättade hur hårt det var och att det är skönt att träna före undervisningen typ. När jag sedan nämnde att jag kom från Sverige började hon prata massa om Europa och norrsken och att hennes pappa hade jobbat för militären när hon var liten så de hade rest mkt i Europa men hon hade inte varit i just Sverige ännu. Hon var fortf kvar i omklädningsrummet är jag kom tillbaka efter min joggingrunda och fortsatte att prata även då...

Det kanske bara är jag, men jag är iaf inte van vid att folk beter sig såhär hemma i trygga Sverige. Tänk om vi också kunde vara lika öppna och trevliga mot helt okända människor!

Allvarligt talat, är det ens möjligt att åka på en ny förkylning när den andra precis har lagt sig? Vad händer? Har även haft den sämsta natten ever. Gick och lade mig runt 23.30 något men var tydligen inte ens trött. En timme senare kommer min roomie hem och ska självklart duscha som amerikanerna gärna gör minst två ggr om dagen och att tvätta håret en gång om dagen är också mkt viktigt. Ojoj, vad äcklig jag måste vara i deras ögon som tvättar mitt hår endast två ggr/vecka. Iaf, om jag går upp eller lägger mig senare än min roomie är jag otroligt försiktig och försöker respektera att hon ligger och sover. Tyvärr har det visat sig att det inte är ömsesidigt och hon låter dörren stå vidöppen så hela rummet lyses upp och man hör alla de andra i suiten om hon har annat för sig. När duschen var över kom hon in i rummet och hämtade sina böcker eller något och gick ut i vardagsrummet, UTAN ATT STÄNGA DÖRREN BAKOM SIG. Vad fan?! Varför? Likadant imorse när hon steg upp före mig, och har hänt några ggr nu - Hon lämnar suiten med vår sovrumsdörr vidöppen. Hur svårt kan det vara att stänga den?

Igår hade vi även ett fönster öppet eftersom det var riktigt varmt hela dagen och tydligen började det blåsa inatt så till slut när jag inte hade lyckats somna och kl. var ca 02.30 gick jag och stängde det för att det gjorde att det slog i vår dörr.

Först var det svinvarmt i rummet och efter några timmar vaknade jag och höll på att frysa ihjäl. Vad vill vädret?

Beklagar mitt neggoinlägg men jag var bara tvungen.



Bjuder på en bild med lite bättre energi i åtminstone! Chansellor's Walk - Den långa vägen som kantas av de flesta institutionerna. Jag har mina lektioner i två olika byggnader här.

Igår gjorde vi en roadtrip till North Carolinas huvudstad - Raleigh. Vi var ett gäng på 16 pers som delade upp sig på tre bilar. Eftersom vi bara fick med oss två amerikaner med bil blev vi tvungna att hyra en bil. Jag blev den som fick äran att köra då jag:

1. Är över 25 år och därmed skulle slippa den extra avgiften som tillkommer för förare under 25 år. (Vi kom dock inte undan den till slut ändå då en av aussies skulle betala med sitt kort och var tvungen att stå som försteförare)
2. Har ett internationellt körkort med mig.
3. Är till skillnad från britterna och aussies van vid att köra på höger sida.

Vi hyrde en äkta härlig amerikansk Dodge minivan med plats för 7 pers och påbörjade den ca 2 timmar långa resan mot Raleigh kl. 10.30.



(Bild lånad från thedailygreen.com)

Jag var egentligen inte särskilt orolig över själva körningen men man har ju sett en del Cops avsnitt hemma så visst var man på spänn. Trafiken är något värre här än hemma i Jönnet och ibland gäller mer eller mindre principen störst först. Många filer och extremt dåligt skyltat gör att det inte är helt smidigt men vi klarade oss till slut galant. Tog bara en halvtimme extra att cirkulera runt i Raleigh på vägen hem innan vi hittade avfarten...

Syftet med dagen var att gå på "The worlds toughest Rodeo" som hade landat just där, men före dess hann vi även med en trevlig lunch på ett skithäftigt ställe som en gång i tiden var en tidning tror jag. Jag käkade en sjukt god burgare med blue-cheese cole slaw, mums! Därefter körde vi till en stor galleria, men vi hann inte gå igenom den på de två timmarna vi hade vilket kanske var tur, men jag handlade iaf en top, ett halsband och en ring från HM (Haha...) samt en mineralpuderfoundation från MAC.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig att rodeo är för något, men idag känner jag mig inte alls stolt över att ha sponsrat den typen av s.k. underhållning. Visste ni hur de går tillväga för att få djuren att bocka och bete sig så galet som de gör? Jo, de spänner nämligen en rem runt djurets "kulor"... Rena rama djurplågeriet och något jag aldrig mer tänker titta på.

Men själva upplevelsen i sig var helt sinnessjuk, det kändes nästan lite som en sekt med deras snack om Gud och nationalsången och allt före själva showen;

"we are so lucky to live in this great nation with freedom of speech, freedom of religion... to give thanks let's bow our heads in prayer to the heavenly father, Jesus Christ"

I stort sett alla i publiken bar rutiga fleece-skjortor och cowboyhattar vilket bidrog ytterligare till stämningen och många i vårt internationella gäng gjorde likaså.

Utöver själva rodeon var det även en del roliga uppvisningar, t.ex. en grym tjej som red två hästar ståendes och gjorde volter och hoppade över eld med dem m.m. Helt sjukt! Något iaf vi icke-amerikaner tyckte var mindre underhållande var dock när de släppte ut små ungar på stora får så att de red rodeo också... Ungarna var inte mer än kanske 5-6 år och alla flög av direkt med gråten i halsen. Men tydligen var det "tears of joy". Jag förstår fortfarande inte hur det kan klassa som underhållning, jag hade ALDRIG satt mitt barn på ett får som hetsades att springa med syftet att barnet ska ramla av. USCH!


Tjejen som stod på hästarna och gjorde konster!

Det var som sagt en helt sjuk upplevelse men inget jag tänker rekommendera till någon!

Haha när jag läser igenom mina inlägg undrar jag ibland hur länge jag har varit här. Det har redan efter 10 dagar börjat bli svårt att skifta mellan språken vilket säkert låter märkligt för er, men det är sant! Konstiga meningsuppbyggnader och ord som jag tydligen hellre skriver på engelska o.s.v? Både på gott och ont antar jag...

Igår kväll när jag, en annan svenska och mexan hade varit och käkat middag skulle vi undersöka de andra matalternativen. Mexan hade hittat till Wag out, samma ställe som den stora matsalen (Wag's) men beläget på en annan sida av den byggnaden typ och där man kan ta med sig maten ist för att äta på plats. Alla tre gick då uppför trappan men svenskarna stannade vid skylten med öppningstiderna på medan mexan fortsatte att stövla rätt in. Konversationen som följde såg ut som såhär:

Mexan: Varför stannar ni?
Svenskarna: De stängde kl. 20.
Mexan: Men dörren är ju öppen?
Svenskarna: Ja, men det är ju stängt.
Mexan: Nejdå, vi kan gå in.
Svenskarna: (Börjar backa nedför trappan) Nej, alltså kl. är 20.05 och de stängde för fem minuter sedan.
Mexan: Ja, men det gör väl ingenting. Vi kan gå in ändå.
Svenskarna: Nej, det kan vi inte!! (Nu stod vi redan långt ifrån dörren)

Det här är nog bara en av en mängd kulturkrockar vi kommer att få uppleva kommande månader. Vi skrattade rätt gott åt detta sedan och förklarade för mexan att man inte gör så i Sverige och att vi båda har jobbat i butik (Inga påhopp om några jordgubbar här nu Mikaela, Agust, Lotta & Jocke haha) och vet hur irriterande det är när kunder kommer in i sista sekunden eller t.om. efter stängning.

Igår var större delen av I-house och ett gäng amerikaner ute. Jag skulle ha följt med men ångrade mig och gick o lade mig tidigt ist och idag vaknade jag upp med svinont i stämbanden och kan knappt prata :( Det var nog tur att jag stannade hemma.

Senare väntar ett besök till en mall med aussien jag bor med, en annan svenska och deras host family och ikväll ska jag ut och käka middag med min host family.

Som säkert de flesta vet är åldersgränsen för att bruka alkohol i USA 21 år, oavsett state. Det rimmar ganska dåligt med vad vi alla har sett på collegefilmer haha!

Mer eller mindre det första vi fick veta av våra suitemates som är 19 år är att vi som är över 21 självklart är välkomna att dricka i våra suites om vi vill. Dock ska vi helst göra det inlåsta i våra rum och absolut utan sällskap av dem. Ska vi förvara öl i vårt gemensamma kylskåp måste vi sätta våra namn på dem och om vi mot förmodan väljer att sitta och dricka ute i våra gemensamma ytor med de minderåriga som sällskap bryter vi mot lagen oavsett om de minderåriga dricker eller inte. Detta fick vi även bekräftat av personalen under den andra orienteringsdagen.

Dock påstår de att det inte är ett problem så länge vi inte bjuder hem massa folk, öppnar fönsterna och lever rövare. På våningen över oss bor vår RA, en student som är ansvarig över oss andra i byggnaden gällande ordningen. D.v.s. hon har rätt att när som helst stövla in i vår suite om hon misstänker att vi förtär alkohol med minderåriga och måste rapportera det till skolan. Vad duktig hon ska vara då ;) Antar att hon får ett par extra poäng från skolan för det. Varje suitebyggnad har alltså sin egen RA. I I-house däremot är majoriteten minderåriga och för att hålla extra koll på dem måste man alltid passera en vakt eller receptionist eller vad man ska kalla det när man kommer in. Kommer man hem full kan man bli hemskickad, tydligen hände det en fransk utbytesstudent förra terminen.

Campus har inga studentpubar och serverar ingen alkohol överhuvudtaget, de försöker med andra ord hålla det utanför området men kan egentligen inte neka oss som har åldern inne att dricka inne i våra suites eller lägenheter.

Bara vi stänger dörren och låser ordentligt.

Ordet campus har under de här två dagarna fått en lite annan innebörd. I Jönköping består campus av fyra fackhögskolor med varsin restaurang, ett bibliotek med ett café samt en byggnad med studenthälsan, ett café, Knutpunkten och lite annat. Allt är placerat på en väldigt liten yta och ingen bor på campus.

Campus här är helt sjukt! Det är som en liten stad i själva staden fördelat på ett område om ca 5 km. Alla byggnader ser typ likadana ut - Stora fancy rödtegelsbyggnader med vita knutar. Vi har ett stort gym som de dessutom håller på att bygga ut. Det finns vägar och cykelvägar, skogsområden, dammar, en mängd olika restauranger och caféer.

Det finns flera olika sätt att bo på. De flesta utbytesstudenterna placeras i International House (I-house) tillsammans med amerikanska studenter som är intresserad av att lära känna dessa. De som inte får plats i I-house placeras istället i University Suites - lägenheter där 10 pers samsas om utrymmena. Jag bor i Suite P tillsammans med en mexikanska, en aussie, en brittiska och sex st amerikanskor. Två av amerikanskorna har egna rum medan vi andra får dela två och två.

Min roomie är en lugn och ganska försynt filmstudent. Passar mig väldigt bra då jag inte kommer vara ute och festa varje dag och jag antagligen inte skulle uppskatta en roomie som gjorde det. Hon verkar hur snäll som helst och visade oss idag vägen till Best Buy där hon fick sitta i över en timme och vänta på att vi andra skulle hitta ett kontantkort som passade oss. Det visade sig tydligen vara ett felköp, då ingen av oss nu får igång våra nya fancy 5 dollars Samsungs haha...

Jag kan se både fördelar och nackdelar med båda dessa boenden. Kanske kan det bli som så att vi i sviterna endast kommer att umgås med varandra medan de i I-house umgås med alla. Kanske är det lättare att bli accepterad i sviterna om man vill ta det lugnt och stänga in sig på sitt rum. Jag vet inte, men jag tror detta blir bra oavsett!

Bilder kommer upp snart!

Imorrn börjar kurserna, spännande!