Ikväll har jag umgåtts med min host family igen. Eller vaddå igen, det var ju två veckor sedan sist! Det intervallet tycker jag passar bra. Jag minns när jag skypade med dem innan jag åkte hit att de sa att de tidigare terminerna har gått så snabbt och när de var över insåg de att de knappt hade hunnit umgås med studenten. Då fick jag för mig att det skulle bli ca en dejt i månaden, vilket kändes något futtigt, så detta känns helt ok.

Jag tycker dock det känns lite pinsamt att de tar mig med ut på kostsamma saker hela tiden och inte låter mig betala. Jag sa iaf till dem att jag hoppas att jag en dag får återgälda det, den dagen de kommer till Sverige ;)

Idag åt vi helt sinnessjukt god sushi på ett ställe nere i downtown följt av ett besök på en liten mysig och intim teater i en lada typ. Pjäsen heter Boston Marriage och var helt ok. Den handlade om två homosexuella kvinnor och deras husa typ. Språket var sjukt gammaldags så t.o.m. min host family hade svårt att hänga med så jag fick nog inte med mig hela handlingen. En av skådisarna heter Anna Stromberg - Kan hon vara svensk eller av svenskt ursprung månntro? En av de andra har haft roller i Dawson's Creek, One tree hill, The Notebook m.fl. hon såg bekant ut men jag kunde inte placera henne i någon av de filmerna eller serierna.

Självklart hände det mest pinsamma som kunde hända inne i en pytteliten teatersalong med ca 50 pers i också mig. Pjäsen var uppbyggd i tre akter med en paus på 15 min mellan första och andra akten. Vi satt nästlängst bak, upphöjt som i en biosalong typ. Helt PLÖTSLIGT från absolut ingenstans var jag verkligen tvungen att besöka toaletten vilket var ytterst olämpligt mitt under andra akten. Jag fick verkligen panik och kände hur jag började skaka och frysa typ. Viskade till min host mum att det var kris varpå hon sa att jag skulle smita iväg när de släckte ljuset mellan andra och tredje akten. Det var ju bara det att när de gjorde det blev det verkligen kolsvart och hade jag försökt ge mig på att gå ner i gången mellan stolarna och sedan ta mig ut hade jag antagligen ramlat över någon. Valet föll därför ist på att hasa mig ner från den upphöjda platån haha... Sedan skulle jag försöka hitta dörren till toan i mörkret men hittade antagligen in till ett annat rum. Hittade inget lyse men kände massa konstiga saker där inne så jag vände igen och då tändes självklart ljuset för akt tre. Då rusar jag ist ut ur själva salongen där jag visste att det fanns en toa. Puh! Ja, men det gick ju bra till slut. Sedan visste jag inte vad jag skulle ta mig till, skulle jag sitta där ute och vänta tills pjäsen var över eller skulle jag gå in igen? Eh, jag gick in igen men vågade verkligen inte röra mig mer där inne så jag stod upp längst bak de resterande ca 15 min.

Min host family fick sig ett gott skratt iaf och jag kan bara ännu en gång konstatera att händelser som dessa är så likt mig så det finns inte! (Eller Paoi hahaha)


Miss Claire & Miss Anna i David Mamet's Boston Marriage i Wilmington.
(Bild lånad av http://www.encorepub.com)