När jag avslutade min förra resdagbok trodde jag att det skulle bli min sista. Större delen av resan funderade jag över om det verkligen var värt att åka ifrån Agust och verkade ha kommit fram till att det inte var det. Absolut inte ännu en gång iaf. Drygt två år senare sitter jag nu på ett college i Wilmington, North Carolina i staterna och har ännu en gång lämnat det käraste jag har hemma i Sverige - Agust. Den här gången fanns det dessutom en annan liten kille i mitt liv jag fasade över att lämna, nämligen min älskade systerson/gudson Wilton. Agust och jag har resten av våra liv att spendera tillsammans och visst, det har jag med Wilton också. Men Wilton är knappt 2,5 år och under 4,5 månader hinner det hända mycket i hans utveckling som jag endast kommer att få ta del av via Skype.

Varför utsätter jag mig då för detta ännu en gång?

Jo, jag har alltid varit fascinerad av den amerikanska kulturen och speciellt collegelivet. Jag har sett många filmer om just colleges, sororitys/fraternitys, dorms, fester med röda muggar där polisen kommer och stänger ner hela festen osv i mina dagar och för ca 6 år sedan ansökte jag även om att åka hit som au-pair men hoppade av precis före intervjun. Det avhoppet är något jag har ångrat under alla år och när den här chansen kom var jag nära att låta den slippa undan ännu en gång, men efter flera månaders ältande fram och tillbaka kom jag fram till att jag MÅSTE åka! Jag var verkligen tvungen att ta reda på om det är som på film! Mina klasskompisar ansökte i januari förra året, jag skickade in min ansökan på absolut sista ansökningsdagen i augusti och hann knappt förbereda mig innan det var dags för avfärd. Visumsprocessen som följde under hösten var helt sjuk och jag var flera ggr beredd att bara ge upp. När sista veckan hemma kom kändes det först bättre än vid förra avfärden, men det ändrade sig självklart de sista dagarna och till slut satt jag med tårarna rinnandes på Landvetter och undrade vad jag hade gett mig in i. Jag t.o.m. messade Agust och bad han vända om och hämta mig.

Jag är helt klart äldst här, de amerikanska studenterna påbörjar normalt sitt år som freshmen när de är 18-19 år och medelåldern bland de andra internationella studenterna är 23 år. Jag fyller 27 i maj. Åldern verkar inte spela någon större roll här och det är inte många som tror på mig när jag säger min ålder (De står antagligen för långt ifrån för att se rynkorna). Jag kommer antagligen inte leva collegelivet fullt ut, men jag kommer åtminstone att ha följt min dröm och ha fått uppleva det på något sätt!